"Går de i er nu hvar rosorna och bladerna ska sitta, tro?" Maglena lät den lilla vanthalfvan gå emellan syskonen. "Ja, men hvem ska göra de! Int kan du få ihop sånt som är så fint och konstigt, int", sade Månke öfverlägset, med förkrossande öfvertygelse.
"Nej det förstås", bjäbbade Maglena. "Du tro väl att du förr vore god för te göra de, — du, som stoppa strumper liksom man snor ihop öppningen på en mjölpåse, bara dra ihop håle - hur stort de än är."
"Maglena akt dej, så du int blir munt" (näbbig), förmanade Ante. "De är aldrig någe behändigt när kvinnfolke bli så".
"Ja, så kan han tiga, då han ingenting vet om de han gormar om."
"De är för en ingenting vet, som en frågar", fortfor Ante saktmodigt. "Int vet jag häller hur du ska bära dej åt med rosorna där, eller hur du ska få tid med sånt göra."
"Ja, men jag vet de. När du var ute i går och bar in ved åt dom och skotta snö, så var jag inne hos frun, och hon hjälpte mej att laga tröjan här. Och jag fick sy förklä här åt mej."
"Jag fick sy ett åt mej å", sade Anna-Lisa stolt.
"Och när de var gjordt, så visa hon mej hur jag skulle påta. — Så här ser ni! Men de' är farligt konstigt förstås."
Med froströda, stela fingrar, näsan rinnande och munnen högtidligt hopknipt, förevisade Maglena sin, i syskonens ögon, förunderliga färdighet i att påta.
"Och se'n sir ni, kom de märkligaste."