Hon trädde med viktig min rödt garn genom ögat på en tappisserinål.
"Sen, si ni — kom de riktigt underliga. — Att jag kan — sy — så här — grant."
Bara några stygn sydde hon, men det väckte tillbörlig respekt hos syskonen.
Maglena sprang opp, stoppade in garnet och tog en riktig åkarbrasa, ty platsen ute i snön i flera graders kyla, var inte den lämpligaste till syskola.
"Efter de, sir ni, så påtar jag vantar och syr rosor på, och — sälj dom, sir ni, — och får pengar — och köper oss en liten stuga, som si ut som linnbär å fil och har fönster, som skratta opp under taket. Småstintena och allihop, så ska vi göra vantar. Svenska vantar —, för frun hon sa de vi skulle göra allting just som i tanke på att Sverges namn skulle komma med, en får göra allt en gör så en inte skämmer ut landet förstås. Bara det blir vår, så ska jag börja på att sticka me'n jag går, för hon sa' att så har kvinnfolke gjort här förr. Jag ska sticka småstrumper åt er på dagarna och så på kvällen, när vi sitt ute i nå'n björkhage, så ska jag påta och sy roser, som ska bli lika granne som törnblommor."
"Ja, int för jag tänk te å ge mej på te påta vantar", sade Månke i det han rätade på sig och stoppade in vid handlederna öfverflödet af de långa, hängande tröjärmarna.
"Nej, jag för min del far te Amerika och gräf opp så mycke guld, så jag kan köpa hela Frostmo socken och körkan me om jag vill, och fylla'na med myrbär och mylost (rund färsk ost) och åkerbär och fläsk och —"
Månke tumlade åt sidan. Storskrikande och förskräckt tog han handen åt kinden. En örfil brände där. Ante, som inte hade agat barnen så länge mor lefde, och som brukade ha ett förunderligt tålamod med dem, blef i ett nu flygande sint.
Månke fick en örfil, och Ante gaf sig vidare till att skaka om honom som om han hade varit en potatissäck, som man ville ha mera rum uti.
"Gosse, att du int skäms! — Ska du hålle främmande land för mer än vårat. — 'Fara dit efter gull' — som farbror våran, som bara gått bort sej där. Å de till, att du skulle ta gulle och köpa körkan bara för du skulle ha den granna körkan, där dom få predika om Gud, till ett hebbere. — De är ett ledt sinne i dej Månke, å sån't där tal lid jag int höra."