"Anna-Lisa", svarade den tillfrågade och såg med sina ärliga blå ögon upp i bondhustruns sorgsna.
"Nej, de är väl int sannt heller? 'Anna-Lisa', som våran Anna-Lisa, hon som Herren tagit."
Hustrun tog sig om hufvudet med bägge händerna och sjönk ner på spisbänken. Grötgrytan hade hon redan lyft från elden.
"Jo nog är det sant", bekräftade Ante och steg fram. "Hon het
Anna-Lisa hon, som mormor våran, som är död."
Mannen kom in i följe med de två drängarna. Snöiga voro de, fast de ute på förstukvisten stampat af sig de värsta klumparna, som följt med ifrån skogen, därifrån de kört fram timmer.
Unga karlen, som han var, gick han lutad, med böjdt hufvud.
"Hur går de lilldrängen vår?" frågade han hustrun i förbigående.
"Bara som med stintan. Herren ta nog gossen å."
Mannen gick tyst fram till bordet, satte sig ner och läste bordsbönen. Han tog träskeden och åt ur samma grötfat som drängarna fast hvar och en af dem hade sin särskilta lilla trävril med mjölk. Getost och smör och bröd fanns äfven på bordet.
"Har Gullicksmor farit iväg", frågade han vidare lågmäldt.