"Hon for före middan och då kunde hon inte mer göra för lill'Calle. Om vi också körde alla de femton milen ner till doktorn, så hjälp de inte. Han ligg bara i slummer nu — så vi är nog snart barnlös."
Mannen åt, sked efter sked, men nog syntes det att sorgen hade ramat honom såväl som hustrun, hvilken stod vid bordet till synes lugn, och skar opp tjockbröd (runda rågbullar) till skogskarlarna, som alla sågo lika betryckta ut.
"De är int ondt efter småfolk annars int, ser jag", sade husbonden med bitter röst. "Då en int få behålla och föda sina egna, så gjorde en bäst i att skicka iväg andras barn också."
"En gjorde stor synd då, syns de mej", sade hustrun saktmodigt. "Är vi snart utan barn, så är de här småstackrana, som jag hör, utan föräldrar. Jag tänk de är nästan väl så tungt de."
Det blef alldeles tyst i det stora köket, öfver hvilket elden flammade så muntert. Kittlarna öfver ingångsdörren blänkte i en lång rikemansrad. Väggsängarna voro försedda med rödrutiga förbängen. Den höga dalkarlsklockan lyste grant, blå, med röda rosor. Snygga trasmattor randade det inunder dem hvitskurade golfvet. Och innanför de blanka fönsterrutorna, med hemväfda luftiga kappgardiner för, syntes blommor, myrten, balsamin, lejongap och tårblomma. Så det var ett stortrefligt rum, som inte skämdes af de tre spinnrockarna med lin på hufvudet och garn på rullarna, hvilka voro undansatta för kvällen.
"Gå fram och tacka (hälsa) far, Anna-Lisa", sade hustrun och sköt flickan emot husbonden med ett meningsfullt, sorgset leende.
Anna-Lisa rodnade djupt när hon ensam gick fram. Hon såg så mild och rar ut i denna stund, så treflig, snygg och kammad, fast hennes kläder voro usla och slitna.
Husbonden såg upp förundrad.
"Hvad i fridens dar hetter du, stinta?"
"Anna-Lisa". Hon såg försagd och ängsligt bort till syskonen.