Husbonden tog, liksom förvirrad, om hufvudet med händerna, som hustrun gjort nyss.
"Herre gulla, Brita Dea, hon liknar ju akurat Anna-Lisa våran innan sjukdomen börja på te ta na."
"De kom för mej å, när hon stog framför mej i jåns, att Anna-Lisa våran gick undan för den här skulle komma iställe."
Hustrun såg fast och allvarligt på mannen. Hon tog Anna-Lisa vid handen — lade sedan sakta, liksom smekande, sin arm om flickans hals i det hon åter förde henne fram till syskonkretsen vid spisen.
När karlarna, efter att ha tackat Gud för maten, stego opp från bordet, dukade hon fram där för barnen mjölk och gröt och, hvad som icke ofta kom dem till del, smörgås på det fina, på den tiden högt skattade rågbrödet.
Sen gick hon snabbt och tyst ifrån dem. Barnen förstodo att det var för att se till den sjuke gossen.
De sutto kring bordet oroliga och betänksamma. Talet om att Anna-Lisa kanske skulle bli stannande, ängslade dem.
Hustrun kom ut igen ifrån lill'kammarn innanför kö- ket där den sjuke låg. Hon gick hastigt genom köket och tog vägen ut.
"Han är dö nu kanske", hviskade Anna-Lisa. "Då blir dom sint på Herren och vill köra ut oss."
"Inte", invände Maglena. "Ni såg väl att de lyste ljust ur ögona på'na. Han är väl hällre bättre, gossen, och då blir dom glad och vill tacka Herren, och så ta dom dej, Anna-Lisa."