Om de nu sutto vid bordet verkligen ängsliga att Anna- Lisa skulle bli stannande efter dem här, så hade de då inte samma bekymmer som hon i fråga om den kommande bristen på snygghet och ordning. Det enda, som skulle hålla dem uppe i saknaden efter henne var just det i en hast uppflammande hoppet om, att de, utan henne skulle gå fria från vatten, såpa och torktrasa.
"Du skulle få de bra här, Anna-Lisa", sade Ante med ett försök till frimodighet i rösten. "Du får nog riktig säng te ligga i, och så'n här mat förjämnan."
"Och medan så skulle ni allihop gå kring vägarna, och jag skulle tänka på att ni låg så ni fick ohyra efter andra nödårsfolk i nå'n kall stuga, kanske, och att ni aldrig fick äta er mätt."
"Nog ha vi fått de nå'n gång å. Mins du i den stora gården, där dom ändå hade så många barn, och vi fick en hel gryta ärtsoppa —, dom kokte särskildt där för dom, som gå kring vägarna."
"Ja, så skulle jag kanske stå här å och koka för såna", fortfor Anna-Lisa klagande. "Och tänka att ni var hungrig och int visste en enda dag i förväg hur ni skulle få husrum till natten."
"Käre dej, int är de någe farligt, int", satte Maglena in med mjuk tröst i stämman. "Vi ha väl aldrig legat ute heller nån natt, och rätt som de är, så är det ljust hela natten och då få en ligga hos blommerna ute på backen. "
"Och då så ligg jag inne i sängen", sade Anna-Lisa med samma klagande röst.
Men hon log lite skamsen i detsamma. Och med det for en lättnadens ljusning öfver syskonen.
"De är farligt hvad de är svårt te vara nöjd", sade Ante eftertänksamt. "Jag har gått om dagarna och tyckt att det skulle vara så bra om vi allihop fick komma till snällt, rejelt folk — så'na, som mor skulle lika, — och nu så" —.
Ante tystnade, det syntes huru tungt han fann det, att möjligen måste lämna den omtänksamma, duktiga systern efter sig.