"Du mått gå med oss hvart vi gå, Anna-Lisa", mumlade Maglena med sista smörgåsbiten i munnen. Hon torkade näsa och fingrar på det lappade, urtvättade förklädet och strök med sitt hufvud emot Anna-Lisas kind.
"Si du, de är alltid behändigt te vara ute, — om en också inte har de så bra, så sir en ändå så mycke. Snön hitta på te sätta sej så roligt på allting. Och roligt är de till se spårena i snön när han ligg jämn på myrer och åkrar. Det blir så långa krus på'n — just som spetsar.
Haren och räfven och hunn, och skatan och kråkan, som har kommi nyss, allihop krusa dom snön med fötterna på olika vis, så den blir så fin som till bröllop."
"Jag sir ingenting sån't, jag. Jag sir bara er", mumlade Anna-Lisa, sorgsen.
"Ja du ska komma och följa oss igen, hör du Anna- Lisa. Nu blir de vår och storforsarna kom lös, och det sjung så grannt ur dom. Gullspira ha vi me oss, så vi ha mjölk te dricka, — myrbär ha vi på myrena, och blåbär och jordbär så mycke vi kan äta."
"Ja ha en gått ute och sliti ondt på vintern, så nog kan en gå på sommarn å", sade Månke afgörande.
"Stinta, jag tyck du ska följe som förr jag", ansåg Per-Erik. Yttrandet kostade honom en viss öfvervinnelse, ty den hotande faran af tvättning och kamning stod alltjämt för honom.
"Tyst", varnade Anna-Lisa och höjde lyssnande upp hufvudet. "De låt inne i lill'kammarn, pojken lef, han vill ha nå'n till sej kanske."
Hon smög villrådig, på tå öfver golfvet och stannade vid dörren.
"Kom hit —, jag vill int vara ensammen", hörde hon en späd, svag röst därinne.