"Är de du, Anna-Lisa", sade den lilla sjuklingen borta i utdragssoffan.
"Sjung 'Hvar jag går', för mig, — så ska jag somna."
Gossen vände sitt, nu efter en häftig kris till det bättre, svettfuktiga ansikte åt väggen, slöt ögonen och väntade på sången.
Anna-Lisa kände väl den sången, men det bar henne emot att sjunga ensam och på främmande ställe.
"Sjung, hör du", ropade gossen, med sjuklingens otåliga röst.
Anna-Lisa gnolade sakta: "Hvar jag går i skogar, berg och dalar, följer mig en vän, jag hör hans röst."
Medan hon sjöng, strök och svalkade hon gossens panna med en linnetrasa, som hon fuktade med vatten från en porslinsmugg, som stod på stolen bredvid hans bädd.
Hustrun kom in, med mannen i följe. Det var honom hon sökt upp och nu fått med sig. Han skulle se undret, som skett med gossen, deras enda barn.
Mannen blef så tagen, när han såg barnet, som förr feberröd kastat sig i plågor, nu ligga i lugn hälsosömn, att han ofrivilligt knäppte händerna i tack och lof till en hjälpsam Gud.
Anna-Lisa afbröt sången och steg upp för att få komma ut.