Mannen tog tag i hennes arm.
"Du ska stanna hos oss stinta, för så glad som nu har jag aldrig varit i alla mina da'r."
Anna-Lisa drog sig sakta ifrån honom. Sorgsen och förskräckt såg hon åt dörren. Det var som om hon där bakom ägt all världens skatter att förlora.
"Du är väl glad att slippa nöd och bekymmer och ha hem och skydd här för alla dina dagar nu, då jag tänk att du ska få stanna här för alltid", frågade den unge husbonden förundrad och nästan onöjd, då han såg flickans ängsliga uppsyn.
"Jo", svarade flickan lågmäldt. "Men de blir mej bara så tungt, när jag tänk på småpojkarna. De är jag, som ha tvätta dom och kamma dom, och mjölkat Gullspira, så att dom har fått söt mjölk om dagarna. Den minste är inte så gammal som den här, och skall fara och gå kring vägarna, medan jag har det bra."
_________________________________________________________________
FJORTONDE KAPITLET. PER-ERIK OCH ANNA-LISA.
Anna-Lisas stora blå ögon tårades. Hon gick ut till syskonen.
Husbonden följde henne. Han tog smådrängarna i ögonsikte,
"Så, det är den där lilla som du ängslas mest för? Herresten heller, tocken liten dräng, som har kunnat vandra ända från Frostmofjälle."
"Jag är nog int liten, jag. Jag blef på sjette året nu i Kyndelsmess."