Per-Erik besvarade flyktigt ungbondens blick. Han skrapade grötfatet ännu en gång och slickade af träskeden med ordning och eftertryck.
Husbonden måste dra på munnen.
"Dom kan nog kanske inte släppa af dej, syskonen dina?"
Per-Erik spottade för sej och glodde med stora ögon bort emot spiselden.
"Jag vet int hvad jag ska säga. De skulle nog vara ledt för dom till att int ha nå'n te ängslas för och hålla efter, nu sen småstinterna vardt kvarhållen hos jägmästarns."
Hustrun kom till. Hon stod och hörde på gossens prat, så ljus och glad i uppsynen som hon inte varit se'n enda dotterns död.
"Så kan ni kanske inte undvara honom då?" undrade husbonden med en liten särskild, menande blick emot Ante.
Ante mötte blicken allvarsam.
"De löna int te orda om de förrän någe sån't kom på tal."
"Det är godt, klokt slag i de här barnen", sade mor Märta-Dea. "Jag tror dom för hvad välsignadt och bra är, till huset."