"En kunde kanske låta den där morska lill'karlen stanna här också så länge", sade husbonden tveksam. Han ref sig betänksam bakom örat.
"Lill'Kalle frisknar nog till fortare, när han får kamrat", sade
Brita-Dea.
Ante blef ifrig han med. Skulle Anna-Lisa tagas ifrån dem, så blefve det svårare ändå att hålla ordning på de små, bland alla de främmande, ibland bra ledsamma förhållanden de råkade in uti.
Det fanns så många stygga exempel, så mycket af orent, som skulle träffa gossens ögon, så mycket ledt, lättsinnigt tal, gräl och knot och grufliga svordomar, som ännu skulle nå hans öron, när man så drog fram från gård till gård.
"De vore nog farligt bra, om Per-Erik fick bli i en så'n här gård, så de kunde bli en rejel karl af 'en", sade Ante. Hans djupa, mörka ögon sågo allvarsamt upp på den starke, granne bonden, som stod framför honom.
"När jag blir lite gamlare, så ska jag ge mej i tjänst som getare eller lilldräng, där jag får lära mej nå'nting, och se'n ska jag komma hit efter Per-Erik, om han bara får stanna till dess."
"Så får han väl de. Jag lid int tänka de lill'Kalle vår skulle kunna bli bortvist och gå kring vägarna som den där lille nu skulle komma te göra. Det är morskt slag i dej, gosse, också. Och jag tror dej mest om te kunna göra hvad du säger, så du till slut kan komma och ta igen lillen, därest du får ha hälsan."
Hustrun räckte stornöjd ut handen mot Ante, med hälsande, bekräftande handslag.
"Bädda åt pojken i norra öfversängen", sade mannen. "Han syns vara ren och snygg, fast han kom från landsvägen."
Ja, nog visste Per-Erik, att han var "ren och snygg". Det var bara måndag ännu, och han hade sista lördagstvagningen, denna gång åtföljd af trång, näsklämmande skjorta, i alltför friskt minne.