Anna-Lisa får ligga där hon å', sade Brita-Dea. Hennes anlete lyste af belåtenhet och hon pratade med barnen, som om de varit gamla bekanta.
Pigan, som kom in med kvällsmjölken skummande i en stor blåmålad bytta, stannade vid dörren som förstenad. När hon gick ut för att stilla korna och mjölka dem, var där tyst i gården, tyst som när döden tagit, och står hotande att taga ännu mer. Och nu — glada, jollrande barnröster, slammer af skedar och fat, som diskades. Framför spisen en liten stinta med lockigt hår, som sydde röda rosor på en tummvante. En pojke, som spantade stickor och sopade spiselhällen, sedan han lagt mera ved på härden. Mor Brita-Dea själf vid spinnrocken igen.
"Jämmerligen heller, så behändigt här är", sade Stina. Hon öppnade dörren till ett stort skåp, där tomma, rena mjölktråg voro inskjutna i slåar öfver hvarandra. Så satte hon sil öfver trågen ett efter annat, och hällde med skopa i den varma mjölken.
Den stora katten, som satt och glodde från skåpbänken, fick också en skvätt i sitt fat invid vattentunnan vid dörren.
Stina försåg sig med smör, bröd och kallnad gröt från skänkskåpet. Se'n drog äfven hon fram spinnrocken och snurrade på så att hjulet blef som ett moln, medan lingarnet, fint som silke, ökades på rullen.
"Du får gå med pojkarna här till drängstugan", sade matmodern omsider.
"Se efter att dom får örngottskudde och en snygg fårskinnsfäll.
Stintorna och Per-Erik får ligga här i öfversängen. Vill du si hur
lugnt lill'Kalle sof, först?"
Matmodern och Stina gingo på tå in i lill'kammaren. Stina såg obegripligt belåten ut, när hon kom ut därifrån. Hon gick fram och tog Anna-Lisa i handen.
"Välkommen till oss, stinta, — och du å', lill'dräng. Vi ska nog bli govänner, det känne ja' på mej."
_________________________________________________________________