"Hu häller, det är rent som om vi vore ensam på hela jorden"", sade Maglena och drog den lilla hemväfda schal hon fått af mor Brita-Dea bättre om sig.
"Ja, nog är de sant, men de ska bli mindre grufsamt te komma in i gårdarna, när vi int är så många", tillfogade Ante.
"När jag stanna ute hos Gullspira, där de int finns någe' lider te binda 'na i, så blir ni bara två, och de är väl ingenting te grufva för."
"Ingenting", upprepade Maglena. "Jag kom jämt i håg småstinterna — och Märta-Greta, när hon sa 'tinnenin' i ställe för 'ingenting'. Hon satt lill'hufve' på sne och titta opp med ögona och skulle låtsas vara så bedröfvad."
"Ja, hon var nog de å flera gånger, då hon frös, lill'stackarn, och var hungrig och ville till mor", sade Ante eftertänksamt.
"Mor skulle nog vara nöjd, tänk jag, som det är stäldt för småstinterna nu", tillade han.
"Nog är hon de, må du tro. De var väl hon som fick komma hit till jorden lite grand, som en ängel och tala i folke, bå jägmästarns och Carl Nil'ses att ta barna."
"Ja, nog ha dom det bra nu, för int skulle dom tycka att de vore någe behändigt te gå här på isen och ränna åt alla håll med fötterna, så en kan klyfva sej midt itu", sade Månke bistert.
Sanningen att säga saknade han Per-Erik ohyggligt, om han också tyckte sig kunna undvara Anna-Lisa. Det var inte utan att i hans saknad blandade sig ett grand medlidande med brodern, som nu ensam och försvarslös, blef den, som Anna-Lisa skulle ryka på med såpa och vatten. Månke hade deltagande framhållit denna synpunkt för Per-Erik, som dock med något af mod och förhoppning i rösten försäkrat, att det inte skulle bli fullt så "huskigt" ändå. Lill'Kalle tog ju opp sig, försäkrade Per-Erik, "och må tro så rik bondson han än var, så kunde en nog tänka, att han skulle måtta bli både kammad och tvättad, nu till, när de fått en så'n som Anna-Lisa till gårds."
Men fastän han tänkte på huru hjälplöst utsatt för så'nt där han var, Per-Erik, så önskade Månke denna kväll att han varit tillbaka i den ljusa, tröjsamma (hemtrefliga) gården, hos honom.