"Men du bli på sjunde till Kyndelsmäss, och de är bara en vecka dit. Vi, som ä manfolk, ska väl int ge oss öfver så där på rappe. — Gå före och håll Gullspira i raggen så frys ni då int om händerna. "
Det var Ante som talade och kommenderade och småpojkarna visste sig ingen annan råd än att lyda, helst Gullspira, "som hade folkvett", det trodde de fullt och fast, hört kommenderingen hon med och klämde sig intill dem med sin ludna, varma päls.
"Ta hit Ujyla, tå få vi väme ått vi å", skreko småstintorna på kälken.
"Ni mått vara snäll nu. Giss på om mor hörde småstintena sina grine för jämnan. Ha ni int just fått mjölk, som va bå söt och varm."
"Men de va som ingenting", kved Brita-Kajsa. "Va' tinnenin" upprepade
Märta-Greta snyftande, med tårar i stora, sorgsna ögon.
"De va två skedfyllor till er hvar. Och nu kom vi nog snart fram till nån' storgård så ni få mat. Sätt opp dej på kälken du å Maglena, så få ni värma hvarann. — Så ja, de va granne småstinter, som int grine länger. Mor, hon skulle vara storgla, om hon såg er."
Ante strök småsystrarna om de blåfrusna kinderna, stoppade in deras stela, röda händer i schaltrasorna de hade bundna i kryss om lifvet, och snodde den gamla nötta fårskinnsfällen fast om deras fötter.
"Skjut på kälken nu du Anna-Lisa, så vi kom ut ur skogen här.
Skollärarns Kalle sa', att när en fick si spillrerna af lappkåtan, där
Lapp-Israel dödde, så va en inte långt från bygden."
"Ja, men han sa åt mej, att vargen strök här i fjällen. Jag var tokig, som for iväg med dej, det sa Kalle å."
Anna-Lisa gick framåtböjd och sköt på kälken. Hennes tårar droppade på småsystrarnas halsduksomlindade hufvuden. Hon snyftade, så att det lät som om hon hickat.