"Jag vårdar mej int om te svara, när du tala så bort i tok", skrek Ante med hög röst för att göra sig hörd. Han gick ju långt framför och drog, med kälkrepet öfver axeln.
"Tro du kanske, att Kalle hade tagit sej an dej, gett dej mat och kläder. Har dom int stugan full med barn själf, kanske?
"Men där slapp en då svälte och fryse ihjäl."
"Just som om dom hade velat ha dej där! På fattighuse hade du varit i denna dag, i lag med spetelsk-Babba (Barbara) och tok-Lasse." —
"Dom svält int, och frys int ihjäl dom heller."
"Åh tvi, en så'n stinta —! Du fick äta dej fullmätt af vattenvälling denna moron, getost och bröd af hva Sven Påls gett oss, har du fått såväl som vi. Men om du int ha skrofvet fullt hele da'en, så ger du dej till att grina och villa tillbaka, och de till te fattighuse."
"Ja hvart tror du vi kom nu då! Du tänk väl ta oss fram till kungen.
— Hui, — hui, — hui", snyftade Anna- Lisa.
"Ja, som de ä med de, så kunde jag nog göra de å, — å be'n ta dej. Du kunde då göra så pass som te geta getterna åt en! Det vore väl nånting te stort de, emot te sitte framför spisen i fattighuse och glo."
"Hur månge getter kan han ha tro, kungen", pep Maglena ut ur schalöppningen.
Hon tyckte att med det där talet om kungen började det lätta opp lite i tillvaron. Sanningen att säga så hade hon hela tiden likat Anna-Lisas tal, fast hon tyckte det var ledt att dom bägge två skulle ge sej på Ante, som, det visste hon granneligen, inte ätit ett Guds lån förr än de alla hade fått nog på morgonen, innan de gåfvo sig af.