"Herre gulla! — Gosse! Stinta! Sir ni! — Jag menar de är skrymt själf, som kom och tar oss."
Ante och Maglena ryggade tillbaka af förskräckelse. De hade allt gärna, lika väl som Månke, velat ta till fötter. Men det var ju en ren omöjlighet att i blåhalkan kafva sig undan det sig hastigt närmande vidundret.
"Hva' i fridens dagar är de", hviskade Ante med ögonen utspärrade emot det mörka odjur, som med två små eldglänsande hålögon, eller hvad det var, syntes ämna flyga på dem.
Maglena knep hårdt om Antes hand.
Månke, lill'"karlen", glömde alldeles sin manliga värdighet. Han gallskrek och hakade sig med både armar och ben fast vid Ante.
"Ja men aldrig har jag sett så farligt i hela lifve", skrek Maglena. "De är ju en katta, och han kan int gå" —. Maglena tog vidundret, som verkligen befanns vara en katt, opp i famnen, utan att akta på huru den fräste och spottade; själf darrade hon af skrämsel och medlidande.
"Han har så underliga fötter", tillfogade hon hemsk till mods. "Kan du
Ante förstå hvad de är åt dom?"
Ante tittade noga på kisses fötter.
"De är — de är —. Nej hur ska'n kunna förstå de. Men de är rent af tomma svinklöfvar, som dom ha stuckit in kattfötterna i. De är därför han int har kunnat reda sej, utan följt med östanvädre utför isen."
Maglenas tårar flödade. Hon slet och ryckte för att få loss pinoredskapen, som klämde om kattens fötter.