"Kisse, stackare, stackare kisse! De är folk, som har gjort de, för si hur hårdt dom bundi me hvassa snören."
Det var som om Maglena i dessa snören fann bevis för att folk utfört nidingsdådet, och att i annat fall katten själf skulle ha trädt på sig fyra svinklöfvar, som galoscher.
"Ja, ha folk gjort de, så är dom int folk, utan nå'nting som är otäckare än allt styggt", sade Ante. Hans ögon lågade i månljuset och hans händer knötos som om han haft lust att klå upp det folk, som gjort detta.
"De var rompa (svansen) där, som stog rätt opp, som jag tänkte var rök", sade Månke, hvilken nu alldeles fristående, på vederbörligt afstånd från kattens befriade klor, tog den i ögonsikte. "Jag höll mest på te bli haj (rädd) jag, och så är de bara en katta", fnyste han föraktfullt.
"Bara en katta", röt Maglena full af förtrytelse. "Jag vånne att den som gjort de här, sutte bunden om föttren och rädd, och hungrig, och frusen."
"Ja och hade de här stygge norrskene oppom sig, och ufven, som tuta i berge, och ett tjog vargar, som ule omkring sej", afbröt Månke för att få straffet skärpt.
"Ja de å, — å så skulle han, som har gjort de, fara fram med östanvädre ensam på natten, å int kunna stanna", återtog Maglena.
Hon gret fortfarande, vaggade och smekte katten, där hon med den i famnen satt sig ner på kälken.
"Så ledt folk trodde jag int de fanns i världen", sade Ante dystert.
"Så'nt hade dom aldrig kunna ta sej te' me hemma i Frostmofjälle."