"Hå, var de likt de! Den, som hade gjort så'nt hade blifvi utskämd för alla sina dagar", afgjorde Maglena hårdt.
"Men nu måtte du ha mat, stackare kisse. Du är så tunn och torr som ett knifblad."
Om Maglenas liknelse också inte var så alldeles fullgod, så var det ändå en sanning att katten såg bedröflig ut, ruggig, — då den ej fått slicka och putsa sig, så som kattor vilja hålla sig fina, våt, den hade ju varit i vatten —, och mager, med blödande fötter.
"Se där Ante, ta 'na me'n jag mjölkar en skvätt åt 'na."
Ante tog katten och höll den plikttroget fast, om också icke med den öfverströmmande ömhet, som Maglena visade i sin behandling af det olyckliga pinade djuret.
Katten hade slutat opp att spotta och fräsa, och sörplade nu i sig varm mjölk ur en liten vril. Se'n började den putsa och slicka sina ömmande, skafda tassar, samt tvätta sig i ansiktet med innsidan af framtassarna, som den först vätte med tungan. Efter detta kröp den kurrande, mildt, tacksamt jamande opp i knäet på Maglena. De voro med ens så goda vänner, den säkra vänskapen mellan den räddade och räddaren.
Kälkfällen ordnades i bästa skick. Månke kommenderades dit igen, och nu kunde han väl sitta där förstås, "för att int katta skulle springa ifrån dom".
Med Maglena i närheten, som i samma afsikt gick tätt bakom honom och sköt kälken, återkom hans för en stund så påfallande försvunna manfolksvärdighet.
_________________________________________________________________