"Husbonn hällde så mycke brännvin i hetkaffe, så de blef mer brännvin än kaffe. Och drängen där, han ville ha i oss sån't."
"Ja, int kunde ni småstackare komma från det", jämrade Ante. "Och så ha ni inte kunnat akta er för första supen ändå."
"Vi gret och ba' att få slippa", försäkrade Maglena "och jag sa att jag skulle få spy af det."
"Men dom ville ha i er ändå förstås — för att få ha roligt åt er när ni se'n i fyllan int skulle veta hva ni gjorde." Antes ögon brunno mörka.
"Ja, de ville dom, och drängen där, som nu drick ur brännvinsflaskan, han tog mej om hufvet och höll fast mej, för han skulle få i mej kasken", puttrade Månke och glodde surt på drängen i fråga, som just satte brännvinsflaskan till sin egen blåsvullna mun.
"Gosse —! Hur bar du dej åt för te slippa unnan, en?"
Ante grep Månke häftigt om skuldran.
"Käre dej, du hör väl att de int var så farligt", skyndade Maglena att tillägga. För gamm'farmor i sängen ropa på'n. Så här ropa hon:
"Järker, akta dej! Jag sir ljus öfver barnas hufven — och de står bara mörker om dej själf."
"Han svor åt farmor, som är så sjuk, i lungsjuka, liksom mor, och som snart kan dö. Men han släppte oss ändå — förstår du."