"Hvem som hälst får väl gå på koxen. Pojkarna i byn är sint på den här bruden för hon, som är så rik och grann stinta, har tagit en utsocknes karl, som int ha nå hemman och är en så'n mes, att han säg nej till brännvinet. Och därför ska dom ställa till roligheter i natt och skrämma dom. Vi, småpojkar från den här byn och från grannbyarna å, ska dit och vara med på hvad som blir."
"Men inte vi då, int. Maglena och Månke är trött och mått gå och lägga sej."
"De är dom, som vill gå och Brita och jag ha lofvat dom att få följa. Dom si mej just int ut till att ha haft mycke att ha roligt åt", tillfogade Grels med något visst medlidsamt i rösten, som tog Ante.
"Ja, vill dom, så nog får dom för mej", sade han.
Grels gaf honom hastigt vägen fri. Ante gaf ej akt på den stygga glimten i hans ögon.
Maglena och Månke kommo emot honom ifriga. Trötthet och missmod voro borta. De skulle få gå och se på bruden i granngården. Prostinnan själf hade klädt henne, och hon skulle vara så fin så drottningen själf kunde inte vara finare, — i gullkrona, och rosor hela hufvudet fullt, och rödt silkesskärp och svart silkeskjol, och lif — och — och!
"Måns och Jöns-Petter är riktigt bra mot oss nu", försäkrade syskonen.
"Men hu häller, dom ha hålli på å villa ha i oss "kask".
"Är ni tokig barn, har ni druckit af en så farlig dryck." Antes ögon spärrades ut af förskräckelse. Han gaf sig till att skaka och vända på Månke, som om han tänkt att få ur honom ett dödligt gift.
"Släpp mej, släpp mej!" skrek Månke, dämpadt för att de innevarande ej skulle få ögonen på den nesliga behandling, som brodern lät honom undergå.
"Dom höll bara på, men vi tog ingen kask", — hviskade Maglena lugnande.