Bruden och brudgummen dansade inne i ringen. De sjöngo den samma glada danslåten men på vemodig, så innerligt vacker melodi. De sågo hvarandra i ögonen, så unga och granna och starka i hågen.
En annan låt togs opp. Alla sjöngo och sprungo i ringdans.
Gäcksam löpte gossen i ringen. Han sjöng och flickan svarade.
På samma sätt höllo de i med den ena leken efter den andra.
"Här är vännen den bästa, som jag tänker mig att fästa, uti lifvet och uti döden den bästa.
Du är min ros och min lilja, ingen skall oss kunna skilja, förrän döden han hafver vunnit sin vilja."
Dans på dans följde alltjämt.
Ante och Maglena stodo i dörren. Månke hade krupit bakom den, och slumrade ljufligt med hufvudet så placeradt att den förstkommande kunde ge det en ofrivillig spark eller rent af trampa på honom ordentligt.
Nu voro danslekarna slut. Fiolerna, två stycken, stämde upp.
Spelmännen stampade takten så golfvet gungade.
Brudparet dansade —.