De dansade några tag med hvarenda en. Bruden till sist till och med Ante, som blyg för lumpdräkten, tafatt sprang med, utan takt, som om han varit ett tre års barn. En blank tolfskilling fick han af bruden, när hon med en god blick åter lämnade honom vid dörren.
Maglena, lill'stintan, skulle ju då också dansa med brudgummen.
Hon slängde gammelschalen af sig. Håret föll ner om axlarna på henne, lockigt, glänsande, så det gjorde henne vacker, trots de lunsiga kläder hon bar. Röd var hon om kinderna, så som hon blygdes och var stolt på samma gång. Men takten höll hon, och dansa kunde hon, så att de, som sågo på måste skratta, så belåtna voro de att se på huru säkert de små laddklädda fötterna förde sig.
Äfven hon fick en tolfskilling, och en "till lill'pojken de haft i sällskap", också. De fingo "godta" att stoppa i knytena och mer än en bulle och god kaka.
De hade så roligt, så det lyste af dem af fröjd där de stodo. Folk voro ju så snälla emot dem.
Barn, som voro med på bröllopet, smögo småningom fram till dem och ville göra sig bekanta.
Plötsligt vände sig Maglena mot Ante.
"Gosse, jag hör Gullspira!"
"Är du tokig. Int kan hon höras ända hit och i så'n låt som här är." Ante såg sig virrig omkring. För en stund hade han glömt den vanliga tillvaron, ansvaret och omsorgen om dem, som berodde af honom.
Han såg förskrämd bort emot spelmansvrån, blicken sökte instinktmässigt Grels och de andra två pojkarna, hvilkas, han tänkte på det nu, illmariga, elaka ansikten han sett där just när han dansade rundt med bruden. Han böjde sig utan ett ord, ner efter Månke.