"Nu ska vi dansa kronan af bruden", sade en liten flicka, som hade stor likhet med bruden. Hon räckte med ett godt leende sin hand ut emot Ante.
"Skynda dej! Vi ska dricka kaffe och doppa se'n", ifrade hon, lill'Anna, som stått invid Ante och tittat på honom en lång stund.
Ante såg in i hennes granna ögon, som liksom drogo honom. Men så stötte han tillbaka hennes hand. "Stinta, jag mått gå. Maglena här hör geten, och det är aldrig någe bra. Hon hör, fast hon int kan höra."
Med dessa, för lill'Anna rätt obegripliga ord gaf sig Ante iväg med syskonen.
"Kom till oss igen i morgon!" ropade hon efter Ante.
"Tack, nog vill vi göra de."
Därmed voro barnen borta.
_________________________________________________________________
NITTONDE KAPITLET PÅ FLYKT.
Just som de, andlösa sprungo ner öfver gården mötte de ett följe, som så när skrämt förståndet ur dem. Månke skrek himmelshögt.