Det var en skara drängar och pojkar, hvilka med af rödfärg fläckvis färgade skjortor utanpå kläderna, kommo smygande upp emot bröllopsgården. Skråpuksansikten af näfver, med runda stora hål för ögonen hade de, och långa hakskägg af laf från någon gammal gran i skogen. De slängde med brinnande tjärvedsknippen, som de buro i händerna. Druckna vore de hvarenda en.
Barnen kände med stor förskräckelse igen rösten på den, som gick i spetsen. Det var drängen från grann- gården, han, som velat tvinga Maglena och Månke att dricka kask.
Han kände äfven igen dem och gaf sig med ett styggt ulande (tjut) att löpa efter dem.
"Spring barn, spring! Jag ska ha ikull' en, för han är full och jag är nykter. Spring på rappe!"
Och bevars, hvad de sprungo, Maglena och Månke. De flögo fortare än när de om sommaren som getare jagade fatt bortflyende getter.
Ante stannade tvärt, när drängen var alldeles inpå honom. Han satte vigt ut krokben. Med en rasande svordom föll stora, grofva karlen i backen.
"Ja vänta mej du, i morgon hitta jag igen dej, då ska jag bulta morskheten ur dej", vrålade drängen, som fumligt reste sig opp, men fick fart i sig när han såg det andra följet lämna honom och närma sig bröllopsgården.
Ante hörde vilddjurstjutet de utstötte där invid fönstren och begrep att där skulle bli vildt slagsmål.
Han hade hört och sett tillräckligt för att förstå det en del af bypojkarna ville "klå upp" utsocknesbrudgummen, som tagit den fagra rika bruden från deras by. De hade druckit brännvin för att morska upp sig. I bröllopsgården, hvarest allt varit så ljust och lyckligt, där de efter maten sjungit psalmer och läst bön, och där de dansat till de vackra låtarna, skulle nog bli uppståndelse och allt som ledt var.
Ante sprang det mesta han förmådde — flög —, han som småsyskonen, när han hörde ett jämrande gallskrik ifrån dem.