Oljudet kom från vedlidret, där de hade satt in Gullspira. Geten bräkte kväfdt. Något hade händt henne.
Joo, något hade händt henne —! Något, som så när hade gjort ända på det kloka, präktiga djurets lif, om inte Maglena, midt under bröllopsfröjden där borta hade tyckt sig höra Gullspira bräka.
Gullspira, deras lill'piga, granndocka, gullpärla, låg nere i spånorna flämtande, blödande ur sår på halsen, sår på buken. Barnen kunde tydligt se det, ty det var långt lidet på natten och månen lyste full in genom gluggen till lidret.
Ante var blek som ett lik. Småsyskonen greto. De lågo på knä bredvid
Gullspira.
"Ta af dej förkläde, Maglena. Jag ska lägga snö på sårena och binda fast med min ylleami."
"Gullspira är biten", fortfor han hårdt. "Han, som kunne låte farfar krypa efter kryckan han har nog kunnat ställe ihop de å! Och någon har bussat en elak hunn te göra de."
"Ja, dom ha hålli fastna', för Gullspira har alltid värjt sej för hundar — och se här", fortfor Maglena, snyftande. "Int ett hårstrå efter en hunn finns på hennes horn. Hon har int fått värja sej. — De är pojkarna här allihop, som har varit här, å hålli fast na'; de luktar af den otäcka tobaken, som den där leingen Grels går och tuggar på", fnyste Maglena.
"Farfar sa att vi skulle akta oss", sade Ante grubblande.
"Jag är så rädd att drängen där inne ska ha i oss kask i moron", jämrade Maglena.
"Han tänk nog ut hvad ledt är för mej å", sade Ante med en dyster, begrundande uppsyn. "Så sint som han vardt när jag fick ikull en så'n karl."