"De är int alls någe behändigt te vara här i går'n", gnällde Månke — "en känner sej just som så otrygg."
"Vi gå härifrån, och de på rappe", hviskade Ante.
"Pojkarna är nog inte långt borta. Jag såg hur dom sprang härifrån, å höll sej krokig nere i dike bakom gärdsgår'n. Dom vardt väl rädd när vi kom på dom så snart, för dom trodde väl vi skulle stanna i bröllopsgårn hela natten."
"Som vi kom, så hörde vi Gullspira låta så underligt. Pojkarna skrek 'buss, buss'. Den där elaka gråhunn var det, som just rusa, i tage att illbita Gullspira", meddelade Maglena flämtande.
"Men dom vardt rädd när jag kom", föll Månke med i talet.
"Än en stund är dom kvar i bröllopsgårn", afbröt Ante med en medlidsam blick på Månke. "Midt i värsta slagsmål, och där är drängen å, så dit kan vi int gå, och int kan vi stanna här heller."
"Gullspira, käre dej — grannpiga, stig opp nu så pass att du kan komma ut till kälken", fortfor Ante.
Gullspira, som nog förstod barnens ångest och delade deras farhågor, reste sig mödosamt.
Stödd af Ante och Maglena stapplade hon ut. Fårskinnsfällen breddes så slätt som möjligt på kälken och Gullspira förstod väl meningen. Hon klef upp dit och sjönk med en stönande suck ner i den lådliknande kälken. "Hvad har jag gjort för ondt i denna gården att jag skall bli utsatt för så styggt", tänkte Gullspira.
Barnen sysslade snabbt och ljudlöst omkring geten.