"Vi gå opp åt bärge här", hviskade Ante.
"Dom har hunn med sej i bröllopsgården. Han varskor nog om vi gå förbi där och då är det slut med Gullspira och mest me oss å."
"De är farligt bra att int kälkspårena kan synas", återtog Maglena, de är isgata oppigenom stigen till berget."
Barnen satte sig i rörelse. Ante drog, Maglera sköt på, och Månke gick bredvid och såg till att intet fattades geten.
"De fall mej farligt ledt för, att gå från gården och inte säga ett tackens ord till gammelfolke här", sade Ante och stannade när de hunnit förbi uthusen.
"Men käre dej. Vi mått ju skynda oss", jämrade Maglena!
"Ja, dom ta oss och int kan jag ensam reda dom från oss om dom å vill ösa i oss kannevis med kask", puttrade Månke.
"Stå här ändå en aldrig så liten stund", sade Ante med skälfvande röst.
I en blink var han borta.
In till farfar i stugan sprang han. Den gamle satt upprätt i sängen stirrande framför sig, liksom lyssnande. Han förstod nog af erfarenhet hvad som tilldrog sig i bröllopsgården. Förr i tiden hade han kallat sån't för 'pojklek' och tyckt att den var en mes, som inte kunde vara med på sån't. Men nu såg han det annorlunda. Han grufvade sig också för de främmande barnen, som voro så helt i hans barnbarns våld. Skrämda, pinade, plågade skulle de bli. Han kände väl till huru barnen här i gården buro sig åt emot alla, som de trodde sig kunna rå på, såsom gammalt, orkeslöst eller sjukt folk, fattiga, ensamma barn och värnlösa djur.