Gubben spratt till vid det att Ante stod invid honom med en kopp varmt kaffe. "Si här, de är kallt i natt och kaffe var varmt i kokarn. Jag vill lägga mer på elden. Och så får jag så mycket tacka farfar."
"Du-d-d-s-s-skulle j-ju l-l-ligga här?"
"Jag törs int. Dom gör slut på geten här, och vill ha barna te dricka kask. Och åt mej vill dom göra de ondt är å."
"S-s-så är det." — Gubben nickade bekräftande.
"Jag är n-n-öjd åt a-att du k-om, för j-j-ag h-har tänkt p-på a-att ge d-dej k-k-klockan här."
Farfar häktade ner silfverrofvan han hade hängande inne på sängväggen.
"D-det är s-s-snart s-s-slut me mej. I-i-ingenting si jag hä-l-ler. T-t-ag k-k-klockan. S-s-sonbarna s-s-ska inte ha'na! T-t-a-ana! och låt Gud föl-ja d-d-ej."
Ante stod med klockan i handen — stel af häpnad och ängslan, som om han blifvit hotad med vreda ord af den gamle i stället för att bekomma så'n gåfva.
"F-ällen här i öfver-sängen s-s-ska du ta. D-d-de är kallt. V-i g-g-gör int me'n. Kä-kä-käringen är snart slut h-hon å —. Skynd dej, gosse!", sade han, plötsligt färdig i talet. "Det kan snart vara gjort i bröllopsgården - Skynd dej —! Hör du! —"
"Jag mått tacka er först, farfar — för ni ha vari så mycke go' mot oss. Int vet jag om jag kan ta klockan åf er, — å int fällen häller."