"Dus-s-ka — ta hvaa ja ge dej — go-go-s-s-se! De är int för tid-ti-tidigt att jag få gö-gö-göra all-ri s-så li-lite de go-go-godt är."
"De va-va-vardt så lätt ini mej nu nä- ja fi- fi- fick mej te å gö-gö-göra- de. Sp-sp- sp- - - Spring! — nu på ra-ra-rappe. Do-do-dom sk-sk-skjut i brö-brö-bröllopsgårn."
"Ja så vill jag tacka farfar —. Å, häls dit, te mor!"
Ante lade kudden till rätta under gubbens stela nacke, höljde fällen väl om honom och lämpade vedträna i spisen så att de skulle brinna länge.
Med klockan i fickan och fällen på armen stannade han innanför den af honom redan öppnade dörren.
Han tog af den slitna hundsskinnsmössan och bugade sig.
"Så mångande tackar ska ni ha farfar!"
Men farfar syntes inte höra honom. Han låg med de ovant, mödosamt knäppta händerna ofvanpå fällen, och mumlade för sig själf. Ante förstod att han bad, för han hörde samma ljud af "Gud Fader" — af Jesusnamnet, som han hört från mors läppar så många gånger och in i hennes sista stund.
_________________________________________________________________