"De va farligt hvad du vari länge borta", sade Maglena, när Ante springande kom fram till kälken på hvilken hon och Månke klämt sig in bredvid Gullspira.
"De kändes ledt te gå ifrån farfar. Men jag fick de här af 'en." Antes ögon lyste när han visade syskonen silfverrofvan, som pickade och gick ordentligt, och när han kunde breda fällen öfver geten.
Det blef en glädje, en undran bland barnen, ett tal om huru bra de voro, gammelfolket där, och huru styggt det var med barnen i gården, som gjorde dem allt ondt de kunde hitta på.
De pratade flämtande. Det bar uppför, mot höjden, och vägen, som där skogskörare farit fram med stöttingarna var knölig och ojämn.
"Vi få skynda oss de mästa vi orka", sade Ante. "Dom kan snart vara efter oss."
"De har kommit en ridande karl från bröllopsgår'n", upplyste Maglena. "Må tro, han far nog efter fjärdingsman. — Flere stycken af dom, som hade blodfärgsskjorta ha' gett sig därifrån också, å sprungit hvar till sitt håll."
"Drängen kan vara hemma han å nu, när som helst", sade Ante.
Han spände de spikbeslagna becksömsskorna i isknottret och drog allt hvad han orkade.
Det hade blifvit duktigt kallt under natten, efter föregående dags tö.
Skaren låg som ett isfält åt alla håll på ömse sidor om vägen. De fingo kälken upp ifrån den tröttsamma ojämna skogskörarvägen. Och nu bar det af, öfver blånande skarsnö. In öfver ängsflak och mark, där snön ännu låg och täckte, samt öfver isblanka stenar, bäckar och småmyrar.