Ante tog märke på stjärnorna, såg till att han hade Orion åt söderhållet, och morgonstjärnan, som lyste stor och klar, rätt framför sig. De följde alltid på ett ungefär älfvens vida krökningar. På ömse sidor om den, långt upp emot skog och berg bredde dalsocknarna ut sig, fast skilda af långa skogssträckor och stora sjöar.
Älfven drog från väster till öster, ut till hafs, och i den riktningen gingo barnen.
Men nu gällde det att komma ifrån bygden och in i djupa skogen, att undkomma det farliga följet på vägarna, och att nå fram genom gömmande skog förbi byn här, och in i annan socken.
Morgonen var redan inne. Solen tittade liksom på lek upp bakom spetsiga fjälltoppar långt i fjärran där Maglena trodde att världen tog slut. Så blef den borta bakom en annan fjälltopp. Den tittade åter fram och satte solkatt i alla små stugufönster och i ögonen på yrvakna barn. Ännu en gång lekte solen kurragömma bakom ett högt, rundbildadt fjäll.
Men så kom den med ens stigande, lysande, och bredde en glänsande matta af tunt guld öfver hela snöfläckiga vidden. — Den bredde guld öfver fjälltoppar och gröna granar, samt öfver tallar, guld på hvartenda barr och öfver stammar, hvilka nu lyste i guldrödt.
Det var makalöst grant. Barnen kände ingen trötthet, inte ens hunger. De hade satt sig stilla på kälkkanten och sågo på huru solen steg och steg.
Nu inte bara lyste den. De började känna värme af den. Maglena tog Månke vid händerna. Hon kände sig fri och innande glad, långt borta från bygden, inte en gård i sikte. Sång och danslåtarna lågo henne i sinnet. Hon ville bara dansa, och hon hoppade fram på skarsnön med Månke, i polskatakt.
"Du är min ros och min lilja,
ingen skall oss kunna skilja."
Plums, pladask dök hon med ena foten genom snön. "Jämmerligen heller, solen sätt krokben för mej", skrattade hon och kraflade sig upp.
"Ja och skjusar oss iväg in i skogen för te söka husrum, Jag förstå int huru vi ska finna en riktig storgrengran", sade Ante, som var solblind och såg svart och gult och rödt för sig, ty han hade allvarsam setat och stirrat rätt in i solen, som steg så fort öfver berget.