De hade kommit in på en svedja, där skarsnön ej längre täckte fäldt timmer, stubbar och bråte, och skyndade nu in i djupa skogen där det ännu "bar".
Gullspira hade kryat till sig, eller var det för att stötarna mot en och annan trädstam icke tilltalade henne. Ty helt oförmodadt sparkade hon sig lös ur fällen och hoppade iväg inåt skogen, i sjuklingshöljet af förkläde och ami om mage och hals.
Med otrolig lätthet fann geten den stora tätgrenade gran, som skulle passa till hus, en så'n som barnen hela morgonen förgäfves sökt efter.
Gullspira ställde sig midt under jättegranen, hvars grenar bredde ut sig som ett ogenomträngligt tak. Snön var redan bortsmält därunder eller hade kanske aldrig kunnat hopa sig där.
"M-ä-ä", bräkte Gullspira. "M-ä-ä. Här bor en klok get, som fast hon legat på kälke med förkläde om magen, har haft ögonen med sig. M-ä-ä. Stig hit ni rara små folkkillingar så bjuder jag på varm söt mjölk, mjuk mossa att hvila på och frusna söta lingon och enbär att kalasa af. M-ä-ä var så goda!"
"Hon bjur oss till sej. Si ni så stor och fin hon hofverar sej Gullspira", log Maglena. "Nu stanna jag här ve dörrn tills hon ber mej stiga fram och sitta."
Maglena lyfte på en tung, tät gren, gick innanför den och blef stående, skälmaktigt tittande på geten.
Månke följde och iakttog också han samma hänsyn som när man kommer in till folk.
"M-ä-ä-ä" sade Gullspira, "ni ska vara välkommen och sitta ner."
Hon trippade in emot den stora stammen där de höga rotknölarna voro sittplatser och liggplatser bekväma nog både för folk och getter.