Ante kom "in", dragande kälken efter sig.
Han tog kunten ur den, samt tjärvedsstickorna och fällen. Sen stjälpte han kälken oppner på alla fyra stolparna. Maglena dukade fram de små vrilarna fyllda med skummande varm mjölk samt bullar och bröd från bröllopsgården.
"Bordet" stod invid rotknölsbänkarna. Barnen läste till bords, åto säfligt och långsamt, och kände sig som storbondfolk, i egen stuga.
Maglena "dukade af bordet", gjorde sittplats på andra sidan granstammen, och diskade se'n kärlen med "trasor" af snö. Så stjälpte hon upp dem.
Hon bäddade i "nedersäng" af en stor rotknölsfördjupning invid granstammen syskonbädd, med gammelfällen under och den nya öfver.
Ante och hon hviskade vid hvarandra så att inte Gullspira skulle höra dem. De undrade om de kunde ta' henne med i fint bäddade nedersängen.
"Hon får väl vara gammelfolk hos oss", sade Maglena brådskande, när Gullspira, som kände sig fullt hemmastadd, utan den minsta tvekan eller tanke om hvad som passade eller icke klef opp och lade sig på fållen.
"Ja och då måtte vi vara bra emot 'na riktigt", ifrade Ante. "Jag ska gå ut och söka ungbjörkkvistar och spädt tallris åt 'na! För hon ska förstås vara tandlös, och det blir som tunnbröd och kaffe åt gammelfarmor."
"Tänk, hon är slugare än jag", sade Månke, som kom med två näfvar frusna lingon till syskonen, han hade tagit dem så godt som "inne i rummet".
"För si ni då jag gick och klaffsa och sökte efter vatten så sprang hon rätt ner till en lill'bäck rakt här bredvid. Och nu går hon och lägg sej, för hon tänk att vi, som ha gått bå dag och natt ska göra som hon."