"Men de är ju midt på da'n", invände Ante, som tyckte att ett förståndigt förslag borde komma från honom och inte från lill'drängen, eller ens geten.
"Ja då får solskene bli månsken för mej", föll Maglena i talet. "Jag är så trött så jag ids int klä af mej och torka skorna framför elden." Hon låtsades värma händerna vid en spiseld.
"Jag ids int torka dom åt dej häller, Månke", tillade hon, så du får lägga dom brevid sängen." Maglena var helt allvarsam.
"Jag tro att jag släng ner mej som jag är" tyckte Månke, "för jag kom just från skogen, och är så trött så att jag är rent slut. Där ha jag hålli på och fällt nå' smågranar på svedjan så jag känn mig just bruten i rygg och armar."
"Men du ska väl stänga spjälle så vi få varmt", log Ante lite skälmaktigt.
"Ja, hjälpanes heller. Men jag var nästan rädd för os, förstår ni." Maglena återvände i alla fall åt spishållet till. Hon sträckte sig mödosamt upp och slet en gren åt sidan.
Med trött, bekymrad matmorsmin hasade hon sig sen iväg till sängen, där hon hade svårt att göra sin myndighet gällande. "Gammelfolke" här i gården visste att hålla barnen på mattan, ty farmor Gullspira, hon tog spjärn emot den grofva, stadiga granstammen och satte ut alla fyra benen, som om hon ämnade bli ensam om bädden. Hade hon inte varit gammelfolk så kunde en mest ha blifvit sint på na.
Matmor stod rent rådlös om sängplats för ungfolk och barn. Men så förstod hon hvad gammfarmor ville. Hon hade ondt. Hon ville ha nytt omlagdt på magen.
Och det fick hon.
Gårdsfolket kröp till sängs, i en hög, hela hushållet, med fällen öfver ögonen för att hålla undan "månskenet", som pilade in mellan täta, tjocka trädstammar, och värmde luften så att barnen drömde att de sofvo i uppvärmd stuga med tjocka, tunga nyfällen öfver sig.