Gullspira hade lagt sig ofvanpå dem för att värma sig och dem. Hon låg där, idisslande, och blinkade med långsmala ögonstenar mot solglimtarna, lyssnande, och var spanande uppmärksam. I skogen fanns vilddjur att vakta sig för, och i skogen fanns människor och hundar. Hon hörde dem Gullspira!
Stolt blickade hon sig omkring. Här, under täta, mot jorden hvilande grangrenar kunde de vara trygga, här kunde ingen se dem. Geten idisslade dagen lång med halfslutna, dock seende ögon. Silfverrofvan, som satt på en kvistknagg på trädstammen pickade igenom timme efter timme. "Månskenet" tog af och svalkades, sjönk in i rosenröd aftonrodnad. Det blef till bleka intet. Och alltjämt sofvo barnen.
De sofvo när den riktiga månen med frost i följe trädde opp på himmelen, sofvo fast aflägsna steg och buller af människor, af skällande hundar hördes ej långt ifrån dem, sofvo när allt blef tyst och dödt i skogen.
Men då vaknade de. Något ludet, vamt kom krypande, smygande, gled mjukt in under fårskinnsfällen, som Gullspira därvid med ett skutt och ett kort bräkande af ovilja lämnade.
"Kurr — — r — r —."
Maglena och Ante satte sig opp på en gång —, så öfver all beskrifning häpna öfver det täta mörka tak de hade öfver sig. Katten, som väckt dem, kände de igen på jamandet. Det var den gråspräckliga "iskatten".
Så förundrade blefvo de öfver att den hittat efter dem en så hisklig väg som de gått, att de glömde att tänka på huru otröjsamt det var att vakna i mörka skogen, midt på natten och utan eld.
Men de kommo att tänka på det när de fröso så att de hackade tänder.
Om de bara hade ägt en tändsticka, en enda, så nog hade det gått att få eld. Hela bunten af tjärvedpinnar fanns ju, där Maglena stakat ut spisen. Hon skälfde af köld så hon knappast kunde tala.
"Int kan jag stiga opp och int kan jag mjölka. Vi frys väl rent ihjäl."