"De blir int annat än te krypa ner i fällen igen, så vi få ligga här som Carl XII:s krigsfolk och vänta på moron när solen kom", sade Ante och beredde sig att helt hjältemodigt krypa tillbaka under fällen.
Men katta ska ha mjölk, så länge som hon gått utan, så jag mått stiga opp ändå", huttrade Maglena.
Hon slängde öfver sig fars gammeltröja, som de fått kvar efter
Per-Erik.
Medan hon satt och mjölkade med tröjan öfver axlarna, föll en grankotte med ett smällande ljud ner på hennes hufvud och hoppade sen ner i en af tröjans tomma gapande fickor.
"De här är bestämt en riktigt vacker vårko. — Månke ska fån när han vaknar", tänkte Maglena helt förnöjd när hon, vid det att hon trädde handen ner i fickan fick fatt i en mjukglatt, kådklibbig vårgrankotte.
Det gick Maglena som alla andra när de hitta något. Hon fick lust att undersöka om det inte fanns mer af samma slag, så hon gräfde på nytt med handen ner i fickan där hon funnit "kon".
Jo, där fanns verkligen något mer!
Där fanns något, som med ens tog bort den frusna, huskiga mörkräddsförnimmelse, som tyngt och plågat Maglena, där hon satt ensam i mörkret under granen och mjölkade.
Det var ju som ett under, — som om mor fick vara när barna sina igen och hjälpa dem tillrätta.
Maglenas fingrar, som trefvade nere i fickan grepo ju fatt i två — tändstickor!