Så länge som de burit på den gamm'tröjan, haft den öfver sig som värmande hölje, och slängt med den, så hade de då aldrig gett akt på att det fanns något i fickorna.
Det var klart att stickorna funnos kvar där från långliga tider tillbaka, då far ännu, vintertiden arbetade på skogen och ibland rökte lill'pipa.
Maglena höll stickorna i handen. — Hon luktade på dem. — Riktigt —!
Den rejela fosforlukten ägde de.
Hon var så fäjen (storglad), att hon kunde ha skrikit högt. Hennes blixtlika tanke var att ropa ut fröjden åt Ante.
Men —. Ja bäst att tiga. — Ty tänk om inte stickorna "tog" —. Då skulle hon bara narra Ante att bli glad åt det, som då bara skulle bli sorgeligt och tungsamt.
Maglena trefvade sig med brådskande hast stupande och snubblande, bort till spishållet. Därinvid på en kvist hade hon hängt upp kunten.
Hon famlade och letade efter den i stupmörkret.
Joo. — Där var den ändå! Och midt nerunder den låg bunten af tjärvedsstickor, som hon "städadt" dit i "låtsspisen".
Ja, om — om, — om det nu bara funnes lif i de små fosforsticksuslingarna!
Hon repade med darrande hand ett, två, tre, fyra tag med stickan emot en af hennes varma, fasta små laddar, som hon förstås behållit på fötterna.