Men hon var för ifrig, för häftig. Stickan glimmade och lyste till ett ögonblick, — just när Maglena nypit till så morskt att den — knäcktes, — så sjönk den ner i den våta mossan och — slocknade.
Hon var färdig att skrika högt af förskräckelse och sorg. — Ja gallskrika, som ett lill'barn.
Skulle hon gå miste om hoppet att få eld nu när det varit så nära att hon lyckats!
Eld! Det var värme för frusna lemmar. — Eld! — det var ljus och trefnad för ensamma små, ute i villande ödemark. Eld! Det blef hem och härd där elden fanns.
Och bara en sticka —! En liten så vek, späd stackare!
Maglenas hjärta klappade högt. Hon stod med stickan mellan fingrarna utan att våga sig på att förnya försöket med att få eld.
Hon hade som kagra (skälfning) i handen, och hon tyckte att stickan böjdes emellan fingrarna som om den när som helst skulle brytas af.
Slutligen satte hon sig beslutsamt ner på marken — bredde ut förklädet på mossan, lade tjärvedsstickan ofvanpå det —.
Så sträckte hon fram foten med ladden på. — Strök till ett tag, — två tag, — tre tag —!
Tårar kommo henne i ögonen, — läpparna skälfde —. Men — ännu ett tag — stadigt, att icke bryta af stickan, lugnt, lätt på handen —.