Hon sade det med ett så förtrollande, illparigt leende, att han ej kunde bli ond på henne; men han gick just icke mycket tröstad därifrån.
Lady Mary utgjorde nu hans sista hopp. Han träffade henne i biblioteket i hennes stora, trefliga hus vid Cadogan Place, ett rum, hvilket nu såg alt annat än trefligt ut, då böckerna voro dolda af de fördragna gardinerna och möblerna voro inhöljda i de öfverdrag, de alltid brukade bära under egarinnans frånvara.
— Jag sade till, att tjänarna icke behöfde taga bort alt detta, förklarade hon, ty jag stannar endast några dagar här i och för affärsangelägenheter. Ja, min käre John, jag har lidit stora missräkningar. Min "Mödra-uppfostrings-förening" har icke i något afseende motsvarat mina förhoppningar!
Sir John slog sig ned i soffan bredvid henne och hans ansikte antog ett för tillfället passande uttryck af bekymmer.
— Hvad säger du! Vilja mödrarna icke låta uppfostra sig? frågade han.
— Jag vet inte huru det hänger ihop, svarade lady Mary alldeles tröstlös, de tyckas icke mera vilja komma dit. Jag hade just inrättat alt så trefligt, subskriptionerna voro endast formella och jag hade till och med faststält, att alla de som önskade det kunde taga råvarorna med sig och endast få undervisning i tillredningen. Men det tyckes icke ha behagat dem. Och det värsta af alt är, att de, som genomgått en kurs, icke ens använda det som de lärt sig. Jag träffade nyligen fru Miggins just som hon serverade sin man det afskyvärdaste kaffe — tjokt som gröt. Helt enkelt kokadt i panna och serveradt med bottensatsen uti; och hon hade ändå lärt sig det så bra — att klara det med ett ägg, då det ej finnes någon sil till hands. Men det tjänar till ingenting att predika för dylika människor; hon sade, att hon ej hade råd att använda något ägg och att herr Miggins tykte, att kaffesatsen gjorde kaffet starkare.
John skrattade, men lady Mary satt mycket allvarsam. Hennes mössa hade åkt ännu längre ned i nacken än vanligt och hon såg riktigt nedslagen och bedröfvad ut.
— Här sitter jag nu med den stora byggnaden, fortfor hon. Jag har en plan, den allra förträffligaste plan, om jag blott kunde realisera den. Jag tänkte, att jag skulle grundlägga en "Lefnadshamn för gamla, aktningsvärda, gifta fattiga." Det skär mig alltid i hjärtat, när jag tänker på de stackars, gamla människorna, som måste komma in på fattighuset, sedan de lefvat ordentligt och ärbart i femtio, sextio år. Jag har alltid tykt det vara så grymt och orättvist, att de icke skulle ha något hem mera. Tycker du inte detsamma, John?
Tårarna stodo henne i ögonen och man kunde icke tvifla på hennes medlidande. Han instämde varmt och hon fortfor entusiastiskt:
— Jag tänkte, att magistratspersonerna, då de fingo reda på något riktigt ömmande fall, helt enkelt kunde skicka dessa människor till mig. Och småningom kunde "Hamnen" kanske ega bestånd utan understöd — de gamla gubbarne kunde kanske karda ull och gummorna kunde sticka; men man måste först leda alt på rätt väg. Ty, ser du, för ögonblicket har jag inga pengar till mitt förfogande. Jag har till och med råkat i skuld för "Mödraföreningen" och därför tänkte jag —