Hvilka lady Marys planer än voro, fick sir John ej höra dem i dag, ty han gaf samtalet en ny vändning i det han plötsligt sade:
— Ämnar du återigen gifva någon konsert?
Uttrycket i hans tants ansikte förändrades ögonblickligen. Hon grep energiskt tag i sin mössa, satte den stadigt på hufvudet och tyktes bereda sig att taga ihop med affärsangelägenheter.
— John, sade hon allvarsamt, det påminner mig om, att jag måste tala med dig. Det var därför jag skickade bud på dig. Det är mycket viktigt. Jag är värkligen alldeles bestört. John, hvad har du gjort med den lilla flolspelerskan?
— Jag har sökt förmå folk att taga biljetter till hennes konsert, svarade han melankoliskt och biktade det bekymmer, som i denna stund så tungt hvilade på hans själ.
— Och du far omkring i cab med henne likasom Nicholas Nickelby och världsundret. Detta har alltid förefallit mig så löjligt. Kommer du ihåg de blå benkläderna och det gröna parasollet? — Lady Mary började skratta, så att näsan rynkades. Ja, ja, världsundret och fröken Snevellici. Du milde himmel, så förrykt. Men allvarsamt, John, jag tror inte det är rätt, att du gör någonting dylikt.
— Min bästa tant, svarade Croft leende, ehuru han var mycket bedröfvad till sinnes, jag har en gång följt med fröken Kostolitz på en konsert, emedan hennes syster icke kunde göra det. Jag försöker nu henne ovetande prångla ut några biljetter åt henne, emedan de äro fattiga och ej ha några bekanta. Hvarför kan jag slutligen och sist ej få försöka att göra godt på mitt eget vis? Du hjälper mödrarna i din by och de fattiga gubbarne och gummorna. Jag försöker bispringa framåtsträfvande, unga konstnärinnor.
— Ja, det är visserligen sant! Men, min käre gosse, du vet, att människorna icke komma att se det från den sidan. De tro att du är — hm ja, folket i byn skulle säga, att du "går" med fröken Kostolitz, och som du blifvit bekant med henne hemma hos mig känner jag mig på sätt och vis ansvarig för saken och därför skickade jag bud på dig. Det går inte an, nej, vet du, värkligen icke. Du kan icke blanda dig i andras angelägenheter, framför alt icke i ett par unga flickors, utan att människorna tro, att det ligger någonting därunder. Lyd nu mitt råd och lämna flickan åt sitt öde.
John var mycket nedstämd, men han försökte dölja det och svarade helt lugnt:
— Jag försäkrar dig, tant Mary, att fröken Kostolitz och jag ej göra någonting orätt. Hör nu på mig och låtom oss ingå en öfverenskommelse. Om du förmår tjugu personer att gå på hennes konsert, skall jag gifva dig tjugu pund till din fattighamn. Jag skall skicka dig biljetterna, fribiljetter förstås, så du har ingen svårighet att bli af med dem. Vill du det?