— Margot, bad han, hvarför skola vi tillintetgöra vårt lif, då vi kunde vara så lyckliga med hvarandra?
Hans ord läto nästan som ett ångestrop och de genljödo i hennes hjärta, men hon svarade blott med fasthet:
— Jag vill ej öfvergifva Valérie.
— Lef då väl! stönade sir John.
— Jag hoppas ni glömmer, sade Margot stammande.
Han gaf till ett kort och bittert skratt och gick utan ett ord vidare bort mot dörren.
Margot vände sig om. Hon kunde ännu ropa honom tillbaka. Men hvarför det? Hvad kunde hon väl säga honom för att ställa saken till rätta emellan dem? Han ville icke gifva efter och hon kunde det icke häller.
Ögonblicket därpå stängdes dörren efter honom och hans snabba, bestämda steg genljödo i trappan. Margot stirrade alldeles förvirrad ned framför sig och viste knappast hvad som händt. John Croft älskade henne och hade kommit för att säga henne det och för att be henne bli hans hustru. Hans hustru — John Crofts hustru — och hon hade gifvit honom afslag!
Ytterdörren slog igen med en skräll. Alt var förbi — alt; hon skulle aldrig mera få återse honom.