Andante con variazione.
Det var måhända en riktig lycka för Margot, att hennes tankar under den närmast påföljande tiden så helt och hållet voro upptagna af Valérie. Den sorgsenhet, som annars hade kommit öfver henne, blef därigenom till en viss grad afledd. Valérie hade efter konserten försjunkit i den djupaste nedslagenhet. Hon åt icke, hon sof illa, hon ville icke tala och hon visade bort alla tröstegrunder.
— Låt mig vara i fred, sade hon, tror du inte jag lika bra som du vet huru sakerna stå? Denna gång kan vårt fiasko icke mera godtgöras.
Det återstod således ingenting annat för Margot än att vaka och bedja, Och hon var mycket mild och tålig och begrafde sina egna sorgsna tankar. Och Valérie satt hela dagen och stirrade med stora, dystra ögon in i elden.
Men en dag, då Margot efter en tröttsam eftermiddag kom hem, fann hon Valérie gående af och an med långa steg och med händerna i kors på ryggen. Hennes ansikte hade ett sorgset, ja, nästan tragiskt uttryck.
— Där är du ju! utropade hon och stannade framför Margot. Det fägnar mig, ty jag har fattat ett beslut, som jag ville meddela dig.
Margot slog leende armen omkring den späda gestalten.
— Hvad är det för ett viktigt beslut? frågade hon.
— Ah, det är inte alls löjligt, skall jag säga dig! Jag tror, att jag värkligen hittils drömt bort mitt lif. Hvad har det blifvit af alla de planer vi uppgjorde, af alt det vi hoppades? Det är tid, att jag vaknar upp och ser värkligheten in i ansiktet. Det är mig icke beskärdt att röna framgång som konstnärinna; jag måste skjuta denna dröm åt sidan likasom jag gjort med min fiol. Vet du, Margot, jag har lagt bort den. Jag har lagt den allra underst i min stora koffert. När jag gjorde det, föreföll det mig som om jag lagt den i en likkista. Den är död, stendöd, och vi skola aldrig mera tala därom.
— Söta Valérie, sade Margot med ett skratt, som slutade med en snyftning, var inte så tragisk! Din fiol dör inte så lätt — den kommer ännu att lefva för dig och många andra.