— Men det är icke desto mindre ändå angenämare att veta en persons namn, svarade Valérie och lyfte upp sin lilla haka med den djupa gropen.
Croft hugade sig med ett förbindligt leende.
— En presentation är afgjordt en fördel, då man ej är någon ryktbarhet, men hela världen har naturligtvis hört talas om fröken Kostolitz.
Det var hans afsikt att säga någonting riktigt artigt, men hans kompliment misslyckades totalt. De båda systrarna rodnade ända upp till hårfästet och hans tant sade tort: Prata inga dumheter. Hon har just nyss kommit till London ooh hittils har ingen människa hört henne.
Valérie stälde tekoppen ifrån sig och sträkte befallande ut handen:
— Min fiol, om jag får be, sade hon.
— Gif henne den, John, gif henne den! ropade lady Mary. De vilja visst gå och packa upp sina koffertar. Icke sant, att I viljen packa upp? Eller skall jag skicka upp min kammarjungfru?
Croft kunde icke låta bli att tänka på samtalet i järnvägskupén, och som han var en smula stött öfver den tillrättavisning han nyss fått, greps han af en med elakhet blandad nyfikenhet att få se, huru hans reskamrater skulle förhålla sig gentemot detta förslag. Men den äldre systern afslog anbudet med allvarlig värdighet och utan minsta förlägenhet.
— Jag trodde nog, att ni inte önskade det, sade lady Mary. Folk tycker inte om, när främmande tjänarinnor gräfva bland deras saker.
Anmärkningen var så egendomlig, så oförsynt, men likväl så träffande, att Croft faktiskt kände, huru han rodnade. Och hans obehag ökades, då han märkte, att Valéries blick med ett uttryck af vredgad förvåning hvilade på honom.