— Jag försäkrar, att jag är en mycket pålitlig person, bedyrade Croft. Fråga min tant. Jag för till och med ibland räkenskaperna för hennes välgörenhetstillställningar.
— Och betäcker deficit vid årets slut? inföll Rosamunda, som därvid helt lugnt öfver Margots hufvud såg på sir John.
Denne tog icke minsta notis om afbrottet.
— Jag lofvar, sade han bedjande till Valérie, att jag skall handskas med er Cremonesare som om den vore ett litet hem.
— Om ni lofvar att hålla den lika vördnadsfullt som ni i kyrkan håller er bönbok, så skall jag anförtro den åt er! svarade Valérie icke precis vänligt.
— Jag är inte säker på, om ej sir John ibland fäller sin bönbok i kyrkan, sade lady Rosamunda vänd inåt rummet, som om hon ej vetat af den unga konstnärinnans närvara.
I och med detsamma frasade lady Mary Bracken fram till dem.
— Vill du bli presenterad? frågade hon sin nevö med en mycket hörbar hviskning, och utan att afvakta hans svar fortfor hon: Sir John Croft, miss Valérie Kostolitz — den andra miss Kostolitz — jag kan omöjligt komma ihåg ert namn — ni blir ju icke stött däröfver.
— Vi äro redan gamla bekanta, svarade Croft glädtigt.
Detta ådrog honom en vredgad blick ur Valéries ögon. Men han tyktes icke ha sett den, utan fortsatte helt lugnt: Vi träffades på järnvägen, icke sant? Och vi foro tillsamman hit i omnibusen. Jag skulle tro, att det är en tillräcklig presentation för hvem som hälst.