— Jaså, du kom värkligen! ropade hon och nickade åt sig unge frände.
Sedan vände hon sig till ge båda systrarna sägande:
— Hvarför lämnade ni inte er fiol ute i hallen?
— Jag föredrog taga den med mig in, svarade Valérie, hvilken såg ut som en liten älfva ibland de ståtliga kvinnorna, som mönstrade henne. Den kunde bli illa medfaren af personer, som icke förstå att handtera den.
— Nå, men stäm den bara inte här i rummet, svarade lady Mary. Jag kan omöjligt stå ut därmed! — Sedan upmanade hon dem att taga plats. Jag är öfvertygad om att I ären trötta och gärna viljen ha ert te.
Valérie slog sig genast ned på närmaste stol. Margot såg sig däremot blygt omkring och som hon ej upptäkte någon ledig plats blef hon stående bredvid sin syster.
— Ni har ingen stol, sade värdinnan som med två koppar i handen återvände från tebordet. Stig upp, Rosamunda, du har inte gjort någon lång resa i dag! Gif fröken Kostolitz din stol.
Rosamunda, en smärt, blond flicka med ett vackert, men sminkadt ansikte, rätade upp sin långa gestalt och reste sig långsamt ifrån den ifrågavarande stolen och såg sig omkring med ett insolent och nyfiket uttryck samt utan att afbryta det samtal, hon just förde.
Margot satte sig och sir John Croft, som just kom med kakor och smörgåsar åt de båda systrarna, såg, huru en mörk rodnad spred sig öfver det nyss så bleka ansiktet, medan de fina dragen antogo ett beslutsamt uttryck. Hon hade synbarligen återvunnit sin själfbehärskning, ty hon svarade honom helt lugnt på några höfliga ord, han ansåg sig förpliktigad att yttra.
— Mademoiselle, vände han sig sedan till Valérie, kan jag ej förmå er att anförtro mig vården om er fiol, medan ni dricker ert te?
— Jag har inte tillräckligt förtroende till er, svarade hon och slog upp sina stora, af motsägelse fulla ögon mot honom.