— Min syster hittar inte sin fiol, förklarade Margot nästan lika bestört som Valérie. Jag vet precis, att bäraren förde den hit, men kanske den är där ute.
— Där ute? utbrast Valérie förbittrad. Sedan fälde hon plötsligt ned fönstret och ropade åt kusken, att han skulle stanna. Den största förvirring rådde ett ögonblick, men sedan upptäktes skatten, som helt lugnt var instufvad bakom kuskens ben, dit Sturgess fört den för att det skulle bli bättre plats inne i vagnen för hans husbonde och dennes tillhörigheter.
— Gif mig den! ropade Valérie nästan oartikuleradt; tårarna runno utför hennes kinder och hon var mycket blek.
Sturgess klättrade högeligen förvånad ned från sin plats och räkte en liten, tarflig låda in genom fönstret. Sir John sände honom ett kraftuttryck till afskedshälsning och bad sedan sina reskamrater mycket artigt om ursäkt för sin betjänts egenmäktighet.
Margot svarade höfligt, att detta icke var någonting att be om ursäkt för; men Valérie låtsade icke höra hvad han sade. Hon satt där och höll den skröpliga, gamla lådan ömt sluten i sina armar samt kyste den då och då.
Kort efter detta lilla intermezzo for vagnen in på en gård om en träport, som var svart- och hvitmålad.
— Som en begrafningsaffär, icke sant? sade sir John, svart och hvitt äro våra familjefärger. Det är min tants fixa idé att med svart ock hvitt stryka alt, som öfver hufvud taget kan målas.
Margot smålog och sir John, som gaf akt på henne, såg, att hon var blek och att hennes händer, som hopknäpta hvilade i famnen, häftigt darrade, troligtvis af nervositet. Han fortsatte sitt muntra prat, som icke fordrade något svar. Under tiden foro de genom en lång allé, som på ömse sidor var infattad af ett svart ooh hvitt stakett, sedan foro de förbi en svart- och hvitmålad grindstuga och stannade slutligen utanför en långstreckt byggnad, hvars svarta dörr gått miste om den andra familjefärgen.
Croft hjälpte de båda systrarna att stiga ur vagnen och märkte därvid medlidsamt, att den äldre darrade så häftigt, att hon knappast kunde stå på fötterna. Valérie tyktes däremot vara fullkomligt ogenerad. Hon höll fortfarande sin fiol i handen, ehuru en betjänt erbjöd sig att taga den ifrån henne. De fördes in i biblioteket, där lady Mary Bracken och hennes gäster just höllo på att dricka te.
Värdinnan var en storväxt, gammal dam med sandfärgadt hår, hvilket var betäkt af en svart spetsmössa.