Valérie kastade sig med otålig ryckning på axlarna tillbaka i sitt hörn och för att afbryta den plågsamma tystnaden bemödade Croft sig att börja ett samtal med den äldre systern. Hon svarade honom höfligt, men en smula tankspridt, och det hvilade ett uttryck af oro öfver hennes ansikte, hvilket yttermera ökade hans obehag. Om han blott kunnat säga dem, att han icke för något pris i världen skulle förråda deras hemligheter! Men det var förstås omöjligt.
Af Margots flyktiga svar på hans frågor erfor han likväl, att de icke länge vistats i England, att de bodde i London, att de flyktigt kände lady Mary Bracken och att de vid pass en vecka ämnade stanna på Brackenhurst.
— Min tant arrangerar ju en af sina stora välgörenhetstillställningar, icke sant? frågade han. Man är egentligen rädd för dem. Vet ni händelsevis hvilket af hennes företag det nu gäller att befordra? — Är dit mönsterhospitalet eller aftonskolan?
— Det vet jag värkligen icke, svarade Margot småleende, ett ljuft leende, ehuru det icke var fullt ut så förtrollande som hennes systers. Hennes ansikte strålade icke till såsom Valéries och det visade sig blott en liten grop i kinden; John Croft observerade dessutom, att hennes ögon förblefvo tankfulla och sorgsna. Månne de aldrig logo? undrade han. Hvad kunde dessa små människobarn väl vara? De kallade sig konstnärinnor. Men det gafs så många slags konster. Månne de voro skådespelerskor? Han sköt genast denna tanke åt sidan, fastän han viste, att en teaterpjäs äfven stod på lady Mary Brackens program. Men det skulle också bli en konsert, kanske de medvärkade vid den.
— Jag tror det om onsdag också blir en konsert, sade han på måfå och denna gång vände han sig till den yngre syster. Jag fägnar mig redan däråt.
I stället för att svara honom rusade hon opp och slog på händerna.
— Ack, min Cremonesare! ropade hon. Margot! Margot! Du har lämnat den kvar i kupén! Nu återstår mig ingenting annat än att dö! — Tårarna stego plötsligt opp i ögonen på henne och hon vred sina händer i förtviflan.
— Nej, nej, den är fullkomligt i säkerhet, svarade Margot ifrigt, jag såg, att bäraren hade den; den måste vara här.
Valérie kastade sig öfver de på motsatta sidan i vagnen upptornade sakerna och slet den så ordentligt uppstaplade högen i sär, hvarvid hon stjälpte omkull Crofts resväska och kastade hans "Golfklubbor" i golfvet.
— Hvad har händt? frågade sir John och såg sig förvånad och orolig omkring; han hade icke till fullo förstått Valéries jämmer och klagan.