Den långsamma, brutna engelska hon talade föreföll John Croft vida mera förtjusande än något af de andra språk, som så flytande gingo öfver de båda systrarnas läppar. Då hon såg upp lade han märke till, att hennes ögon, ehuru de icke voro så stora och strålande som systerns, likväl hade ett mera intagande uttryck — un regard voilé, såsom hon troligtvis själf skulle ha sagt.
Han bugade sig och höll småleende upp dörren, medan de stego upp i vagnen; Margot tackade för uppmärksamheten med en lustig, liten högtidlig bugning, medan Valérie med högburet hufvud och en högdragen, missbelåten min skyndade förbi honom. Croft följde efter, tämligen brydd huru han skulle förklara den lilla damens uppförande, och marterade sin hjärna med att utgrunda på hvad sätt han kunnat såra henne.
Han blef snart upplyst därom. Sedan hon slagit sig ned i åkdonets bortersta vrå tilltalade hon åter sin syster på ungerska, medan hennes ögon sprutade eld och hela hennes gestalt darrade af förbittring:
— Margot, jag är färdig att dö af blygsel! Han följer med oss. Hvad kom åt dig att stiga in just i hans kupé, då hela tåget stod till vårt förfogande?
— Hvarför skulle jag inte det? svarade Margot och spärrade upp ögonen. Man kan ingenting anmärka mot den unga mannen, hvarför skulle vi då undvika honom?
John Croft kunde blott med möda återhålla en tacksam blick. Ja, hvarför i all världen hade den där oförnuftiga varelsen värkligen fattat en sådan motvilja mot honom? Han var däremot fullkomligt redo att visa sig ytterst älskvärd.
— Och det kan du värkligen fråga? sade Valérie knytande sina små händer. Såg han inte i London, att vi stego upp i en tredje klassens kupé? Jag såg huru han gaf akt på oss, medan du dröjde så länge borta för att köpa den där lilla, dumma tidningen. Hela vår plan är förfelad! Vi hade lika gärna hela vägen kunnat fara på tredje klassen, nu kommer han att berätta åt alla människor, att han såg, det vi på sista stationen bytte om vagn; jag märkte, att han såg ut, då du kom med biljetterna. Det är inte det minsta lik dig, Margot! Han är den ende på tok som kommer hit, och då väljer du just hans kupé.
— Kupédörren stod händelsevis öppen, min hjärtunge, svarade Margot blidkande. Var nu inte så olycklig, jag tror bestämdt, att han icke allt lade märke till oss fast det föreföll dig så.
— Tala inte med mig! utropade Valérie. Han såg också, att vi bytte om handskar; jag märkte, att han gaf akt på oss. Han smålog bakom sin tidning.
— Det var värkligen ett olyckligt sammanträffande, svarade Margot så nedslaget, att Croft tykte sig vara ett riktigt odjur af falskhet och brottslighet. Om de hade anat, att han hade reda på alla deras små hemligheter! Att han till och med var invigd i historien om den enda sidenunderkjolen!