Det uppstod en längre paus och sir John kastade en förstulen blick på Margot, som satt mycket rak och hvilken han tykte var en smula blek och såg mycket allvarsam ut.
— Jag har noga öfvervägt det, sade hon, och jag tykte det var klokt att fara hit, trots alla kostnader. Det är nödvändigt för dig, ser du. Du kan aldrig vinna framgång, då du ej är bekant — detta föreföll mig som ett tillfälle att bli det. Nu äro vi genast framme, tillade hon i en helt annan ton, och det vore bäst, om du bytte om handskar.
Hon öppnade sin väska och tog två par nya handskar fram därur. Sedan började hon med största omsorg draga sina på sig och systern gjorde likaledes. Croft lade med ett slags medlidsam munterhet märke till, att de, som de togo af sig, voro mycket slitna och lappade. Medan Valérie bemödade sig att knäppa till handsken omkring sin runda handled ropade hon plötsligt:
— Margot, Margot! mina skor — du har inte sytt de röda rosetterna på mina skor!
Margot upphörde med sin sysselsättning och blickade upp, synbarligen bestört och skuldmedveten. Det är sant! Det har jag glömt!
— Alt går då också på tok! sade Valérie tragiskt. Hvarenda en sak!
Icke ens mina små, röda rosetter, som jag så räknat på! Ack, Margot!
— Min älskling! sade Margot nästan med tårar i ögonen, det gör mig så ondt, att jag glömt det; men jag lofvar med all säkerhet att ännu sy dem dit — de äta så sent, då hinner jag det nog.
Valérie satt fortfarande surmulen, såsom Croft med växande förtrytelse varseblef. Hon var alldeles afgjordt den yngre af dem bägge, men huru befallande hon var emot sin syster, huru oförnuftig och bortskämd! Men i och med detsamma lutade Margot sig framåt och klappade henne på handen, hvarpå den unga damen förjagade surmulenheten ur sitt ansikte och ersatte den med ett leende — och hvilket leende! — förtrollande, ömt och framvisande de mest förtjusande, små gropar; sedan strålade ögonen också till och logo så ljuft, att Croft dukade under. Hon var bortskämd, ja, men förtrollande!
Hans funderande afbröts genom att tågets fart saktades, och strax därpå stego alla ur. Där stod omnibusen från Brackenhurst — och hans reskamrater styrde värkligen, åtföljda af en bärare, kosan till densamma. Han hörde huru Margot på sin vackra, brutna engelska sade, att de skulle till lady Bracken. Där stod Sturgess också åter i hela sin viktighet; han lade beslag på hela vagnen och stufvade in sin husbondes tillhörigheter på alla de bästa platserna, synbarligen fullkomligt omedveten om, att de båda damerna väntade på, att han skulle aflägsna sin imponerande gestalt ur dörröppningen. En betydelsefull beröring af sir Johns käpp, beledsagad af ett kort rop, undanröjde hindret i en handvändning, och sedan lyfte Croft på hatten och yttrade, att han trodde de sträfvade till samma mål för sin resa, samt frågade om han kunde vara dem behjälplig på något vis?
— Jag tackar så mycket, svarade Margot, men jag tror, att vi redan ha alla våra effekter i vagnen.