— Om du hade blifvit efter, Margot, hade jag inte alls farit dit, sade
Valérie.
— Si, si, svarade Margot i det hon stack biljetterna i sin portmonnä, som slog igen med en knäpp, du hade varit tvungen att fara, Valérie, ty annars hade vår värdinna ju icke vetat hvart vi tagit vägen. Jag hade nog skaffat mig ett åkdon och kommit efter i rättan tid för att kläda dig till middagen.
Valérie satt kapprak och rynkade pannan en smula; sedan lutade hon sig framåt och började hastigt tala ett annat språk — ett språk, som föreföll Croft bekant. Det var ungerska. Han hade tidigare ofta hört det. Då han varit vid engelska ambassaden i Wien hade han specielt studerat det. Han hade således gissat rätt — dessa flickor voro icke af fransk härkomst. Nu, då han ånyo mönstrade dem, kunde han se, att den ena — hon som hette Margot — Margot var ett bra vackert namn — hade ett par djupblå ögon, samma blå färg han så ofta träffat på i Österrike och hvilken lika mycket skilde sig från hans landsmaninnors blå ögon som en safir från en förgätmigej. De långa, täta, svarta ögonhåren gjorde, att de sågo så mörka ut under det lifliga intresse upptäkten af flickornas nationalitet väkte hos honom, glömde han, att han bokstafligen lyssnade, ty de främmande kände sig påtagligen fullkomligt säkra och talade i hans närvara om saker af ytterst intim och personlig karaktär.
— Hör du, Margot, sade Valérie. Jag vill inte, att någon främmande flicka skall kläda mig — om någon sådan kommer, stänger jag min dörr förr henne.
— Jag hoppas att ingen kommer, ty det vore ohöfligt att afslå ett vänligt anbud.
— Det göres icke i vänlig afsikt. De vilja endast se hvad vi ha för saker och huru vi äro klädda — åh, då kommer hon att se de stoppade ställena på min enda sidenunderkjol! Den är så lappad, så lappad — huru tycker du väl, att jag kan låta en främmande få se den?
Vid denna vändning i samtalet fick Croft klart för sig, att det icke var bestämdt för hans öron, och han började oroligt fundera på, om han skulle tillstå sin kännedom om det språk, de med sådan tvärsäkerhet begagnade sig af. Men han tvekade, ty han fruktade att göra de unga flickorna förlägna.
— Jag kan inte tåla de här engelsmännens nyfikenhet, fortfor Valérie; de betrakta oss som vi hörde till en helt annan ras —, de stirra på oss som vi vore små vilda djur; de göra oss frågor — frågor, som vi endast skulle göra våra intimaste bekanta! De göra anmärkningar — bah! Jag kan inte tåla dem!
— Var inte så barnslig, Valérie, svarade Margot rodnande och med en liten stolt knyck på nacken, hvilken högeligen roade Croft, där han gömd bakom sin tidning gaf akt på henne. Du talar som vi icke vore jämgoda med dessa människor.
— Det anse de oss icke häller vara, inföll Valérie. Vi äro ju artister? Få vi ej betalt för att vi komma hit? Åh, jag vet mycket väl hvad du ämnar säga, mademoiselle la marquise; men söta du, här i landet sätter man icke värde på börden, utan på penningen. Och å propos pengar, så är det ännu ett skäl, hvarför jag är förbittrad öfver detta företag. Det kommer att kosta oss fyra, ja tio gånger så mycket som det inbringar oss. Kusken, som afhämtar oss från stationen, de fula, långa betjänterna med sina puderperuker, husjungfrurna, kammarjungfrun, som ej får kläda mig, alla — alla dessa vänta på pengar; och, hvad vi än gifva, komma de att tycka, att det är för litet — ack, hvad jag önskar, att vi ej farit dit!